Hoppa till innehållet
Krokodilkontroll

Arbetsmiljön du inte ser

Att byta ut en person är dyrare än att ta samtalet. Räkna själv.

Du har hellre rekryterat om än sagt det som behövde sägas. Sätt in dina egna tal och se vad valet kostade.

5 minuters läsning

Det fanns en person i teamet som inte fungerade.

Du visste det i september. Du sa det till dig själv i november. I februari hade personen sagt upp sig.

Du kände lättnad. Du kallade det att saker löste sig.

Det gjorde de inte. Du bara valde den dyrare vägen och slapp känna något medan det hände.

Två sätt att lösa samma sak

Det finns två vägar när någon inte fungerar.

Den ena är ett samtal. Ett riktigt samtal, där du säger vad du ser och vad som behöver ändras, och sedan följer upp det.

Den andra är att vänta. Vänta tills personen slutar av sig själv. Eller tills läget blir så tydligt att du slipper säga något obekvämt.

Den första kostar tjugo minuters obehag för dig.

Den andra kostar månader för alla andra.

Varför du väljer den dyrare

Du väljer den inte medvetet. Det är hela poängen.

Kroppen räknar snabbare än du. Den räknar på ett enda tal: hur obehagligt blir det närmaste kvarten.

Samtalet blir obehagligt inom en timme. Väntandet blir obehagligt om fyra månader. Kroppen väljer fyra månader varje gång, om du inte gör något aktivt.

Sedan hittar huvudet skälen. Det är inte rätt läge. Vi är mitt i ett projekt. Jag vill ge det en chans till. Jag vill inte trampa någon på tårna.

Alla skäl låter ansvarsfulla. Det är därför de fungerar.

Räkneexempel. Byt ut talen mot dina egna

Det här är ett räkneexempel. Det bygger inte på statistik och ska inte läsas som statistik.

Tänk dig en person med en månadslön på 55 000 kronor. Med arbetsgivaravgifter och övrigt kostar personen ungefär 73 000 kronor i månaden.

Säg att det tog sex månader från att du visste till att personen slutade. Under den tiden fungerade personen på kanske halv kapacitet. Det är ungefär 220 000 kronor i utebliven prestation.

Sedan kommer rekryteringen. Säg tre månaders vakans. 220 000 till i uteblivet arbete, plus vad ni betalar för att hitta någon.

Sedan kommer upplärningen. Säg sex månader innan den nya är fullt produktiv, i snitt på halv kapacitet. 220 000 till.

Du är uppe i runt 660 000 kronor plus rekryteringskostnad. Utan att räkna på vad de andra i teamet gjorde under tiden. Alla visste. Ingen sa något.

Samtalet hade tagit tjugo minuter.

Sätt in dina egna tal. Din lönenivå, din vakanstid, din upplärningstid. Summan blir en annan. Storleksordningen blir densamma.

Det du inte räknat med

Kalkylen ovan saknar den dyraste posten.

De andra i teamet såg allt. De såg att det inte fungerade. De såg att du inte gjorde något.

Vad de lärde sig var inte att du är snäll. De lärde sig vad som händer när något inte fungerar. Ingenting händer.

Nästa gång någon behöver säga något obekvämt kommer de att minnas det.

Det är så en organisation lär sig att tiga. Inte genom en händelse. Genom en händelse som ingen tog i.

Det handlar sällan om kompetens

När du väntar med samtalet är det nästan aldrig för att du inte vet vad du ska säga.

Du har formulerat det i huvudet i bilen. Du har sagt det högt för dig själv. Du kan orden.

Det du undviker är inte samtalet. Det är vad som händer i dig under samtalet.

Att någon blir ledsen. Att någon blir arg. Att du blir den som gjorde det. Att du för en stund inte är den snälla.

Att hellre byta ut personal än ta samtalet är en överlevnadsstrategi. Den skyddar chefen. Den skyddar inte organisationen.

Varför det inte räcker att bestämma sig

Du kan läsa det här och bestämma dig för att ta samtalet den här veckan.

Ungefär en av tio gör det.

De övriga nio menar allvar när de bestämmer sig. Sedan kommer måndagen. Sedan kommer en kris som är mer akut. Sedan är det påsk.

Det som saknas är inte beslutsamhet. Det är att ingen märker om du låter bli. Ett samtal du inte tar syns ingenstans. Det finns ingen deadline, ingen påminnelse och ingen som frågar.

Därför överlever sådana beslut sällan mars.

En mätning du kan göra idag

Ta fram ett papper.

Skriv ner namnen på de personer där du vet att något behöver sägas men inte har sagt det. Bara namnen, för din egen skull.

Skriv bredvid varje namn hur många månader du vetat.

Räkna sedan ihop månaderna.

Det talet är hur länge du burit på något som du hade kunnat lägga ner.

Ta det högsta talet på listan. Skriv in ett samtal i kalendern inom tio dagar. Sätt en tid, inte en påminnelse.

Ett samtal. Inte alla. Det första är det som säger något om de andra.