Du väntar inte på underlag. Du väntar på tillåtelse.

Det finns en sak i ditt arbete som legat i mer än en vecka.

Du vet vilken. Du behöver inte leta.

Fråga dig vad du väntar på. Var noggrann. Inte klarhet. Inte tid. Inte rätt läge.

Vad eller vem, exakt.

De flesta svar är samma svar i olika kläder

Det första svaret brukar vara ett processvar. Jag väntar på siffrorna. Jag väntar på att ledningen ska landa i strategin. Jag väntar på att kvartalet ska stängas.

Skala bort ett lager. Skulle du besluta imorgon om du fick det?

Ofta är svaret nej. Då är det inte det du väntar på.

Det andra lagret brukar handla om mandat. Jag var inte säker på att det låg på mig. Jag ville inte gå förbi någon. Jag ville inte trampa någon på tårna.

Skala bort det lagret också.

Under ligger ofta en mening som är obehaglig att skriva ner. Jag väntar på att någon ska säga att jag får.

Varför det är rimligt att du hamnat där

Du blev inte anställd för att fatta beslut i tomrum.

Du blev anställd för att ta emot en riktning och genomföra den bättre än de flesta. Du blev befordrad för att du gjorde det. Det är en verklig styrka och det ska inte förminskas.

Problemet är att styrkan har ett tak.

Säg att ditt normalläge är att vänta på rätt instruktion och sedan genomföra den väl. Då ligger du efter. Inte för att du är långsam. För att instruktionerna inte hinner produceras i den takt verkligheten ändrar sig.

Du blir permanent några veckor sen utan att det är ditt fel.

Skillnaden mellan att genomföra och att bedöma

När du genomför är framgång att följa instruktionen. Misslyckande är att missförstå den.

När du bedömer är framgång utfallet. Misslyckande ligger på dig.

Det är hela skillnaden, och det är därför steget känns så mycket större än det ser ut.

Du ger upp den enda riktigt trygga positionen som finns. Den där du gjorde som det var sagt.

Vad väntandet kostar

Först i tid.

Det här är ett räkneexempel. Sätt in dina egna tal.

Ta saken som legat. Hur många veckor har den legat? Vad hade den gett om den varit klar sedan dess? Dela årsvärdet med femtiotvå och multiplicera med antalet veckor.

Sedan i något som är svårare att räkna på.

Din grupp ser att saken ligger. De vet varför den ligger, ungefär. De drar sina slutsatser om vad som krävs för att röra sig här.

Väntar du, väntar de. De väntar dessutom på dig, vilket är ett längre led.

Kostnaden ingen pratar om

De flesta väntar inte för att de inte vet vad de ska göra.

De väntar för att göra det utan tillåtelse kostar något.

Det kostar att bli den som tog i. Det kostar att inte kunna hänvisa till någon annan om det går fel. Det kostar att bli synlig på ett sätt som inte går att ta tillbaka.

Den kostnaden är verklig. Den är bara osynlig, och det är därför ingen pratar om den. Man pratar hellre om underlag.

Varför det inte räcker att inse det

Du kan läsa det här och känna igen dig helt. Det ändrar ingenting i sig.

Väntan är inte ett beslut du fattar. Den är ett mönster som slår till när något känns riskabelt, och det slår till snabbare än du hinner tänka.

Att bryta det kräver att du märker det medan det händer. Inte i efterhand, när du redan hittat ett rimligt skäl.

Det tar tid. Och det är svårast när ingenting brinner, för då finns det inget yttre tryck som tvingar fram något.

Nästan ingen håller i det ensam. Det beror inte på viljestyrka. Väntan är osynlig för den som väntar, den känns som omdöme. Det krävs någon utanför som säger vad de ser, och som säger det igen när du hittat ett nytt skäl.

Frågan som bygger muskeln

Ställ den till dig själv en gång i veckan.

Om ingen kom. Ingen brief, ingen riktning, ingen instruktion till. Vad skulle jag göra?

Skriv svaret på en rad.

Gör det på fredag i fyra veckor. Läs de fyra raderna tillsammans.

Är det samma sak alla fyra gångerna har du inte ett informationsproblem.

Då har du ett svar som väntat i en månad på att någon skulle säga att du får.